doubelC

Jag tänker ofta på hur det brukade vara, bara en hälsning på morgonen gav mig ett leende på läpparna. Hon var en sån person Anki, en person som alltid uppmuntrade och spred glädje. En glädje spridare, en sån person som alla borde få ha i sitt liv. Hon var en givmild och underbar människa, varför fick hon inte en chans? Om hon bara fått en chans en chans att kämpa, hon hade gjort det och jag är övertygad om att hon hade klarat de! varför ska det vara så orättvist? Jag tänker och saknar henne varje dag, alla glada galna minnen som finns kvar. Hon gjorde min prao tid till något extra, fick mig trivas och gjore mina två veckor minnesvärda. Jag minns dagarna i norrland, jag är så glad att jag fick följa med och uppleva norrland tillsammans med Anki och hennes Familj. jag kommer aldrig glömma hur lycklig hon var där, hur roligt vi hade det. I år följde jag inte med Familjen pekkala till norrland, dom skulle ju komma hem efter tre veckor och vi skulle kunna träffas då. Carro Mickis och Michael kom hem men inte Anki, jag vill leva med tron att hon fortfarande är kvar i norrland och att hon är lycklig och firar sin semester. Men det är svårt när saknaden blir stor, jag saknar dig och önskar att du var här<3

Anki kommer alltid finnas i mina minnnen, hon är bäst!